Dom är inte så pratglada av sig. Leka vill dom inte heller. Men de är mjuka att bita i...

Har ni sett på fanders! Där på golvet stod ju jag i egen hög person! Fast av brons! Jag har blivit skulptur. Snart blir man väl adlad också.

-i Hermines ateljé. Men den var visst gjord av brons. Inte kunde jag ana det, förrän jag kände lukten. Eller bristen på lukt snarare...

Ja, i alla fall var matte det. Men jag vill väl också vara med! Han man sånt fint bordsskick som jag, så borde man alltid få en egen stol!

Jag gillar att åka bil. I alla fall om det är med matte.

Många killar är plumpa och går för rakt på. Jag brukar alltid viska söta små ord i tikens öra. "Du är den sötaste tik jag någonsin sett..." och sånt där. Det gillar de. Tultgårdens Vilda är lika svag för smicker som andra tikar.

I den där syrénbersån fanns det två väldoftande löptikar! Herrejisses, det slår allt kaffebröd i hela världen! Gullungepilens Maxi var litet mer blyg, men Tultgårdens Vilda, här på bilden, hon tyckte att det var helt OK att bli uppvaktad. Förutom när jag började humpa på hennes lår, då lät hon höra en dov morrning. Men - ett nej kan ju också betyda "kanske"...?

Igår åkte jag med matte för hon skulle titta på en sån där fölunge igen. Om Du frågar mig, så tycker jag allt att det handlar för mycket om hästar, men för all del... om man får fika så går det väl an!

Vi fikade i Agnetas ljuvliga berså, den är så tät så man ser knappt in. Eller ut.