När jag klättrade ner till den lilla svarta bäcken på botten av ravinen var det nåt spöke som rasslade. Gissa om jag fick fart upp igen!  PS ser Du hur mina öron står rakt ut av skräcken (farten?)

Det gick inte riktigt att få fram stämningen därnere med foton. Men matte försökte och försökte-

Annie visade oss en mycket mystisk plats. Det var som att direkt stiga ner till Sagan om Ringen!

Moster Annie är litet rädd för hästar. Hmm - hon protesterar nu....Därför har hon skaffat sig en av det lugnare slaget.

Jag var mycket intresserad av de små kattungarna, men de bara fräste och for iväg. "Hälsa på kaninen istället!" uppmanade matte. Vilken kanin? Jag såg då ingen...

Igår var jag i Sörmland på besök hos moster Annie. Hon hade en egen bäck rakt över tomten, med små broar över. Fint.

Matte säger att det viktigaste om man vill hitta trattkantareller, är att ha tålamod och gott om tid. Man får inte jäkta, säger hon. Svamparna gömmer sig nämligen för människorna!

Hon säger att man måste sitta alldeles stilla på huk en stund och prata vänligt till dem. Då plötsligt reser sig de små gulbruna hattarna ur mossan, och det är bara att skörda. Och hittar man EN familj, säger hon, så kan man vara säker på att där står flera andra i grupp alldeles bredvid......

Jag älskar att gå i skogen! Fast - när matte tittar efter svamp, så blir det döööötråkigt! Då går hon så långsamt och inget händer. Då är hon tvungen att ta mig på snöret, annars går jag hem!

Vi hittade litet. För mig kan det gärna få vara. Jag tycker bättre om kött. Svamp - usch!